För många finlandssvenskar är informellt talspråk nästan den enda stilvarianten som känns rätt i munnen, men för oss professionella språkbrukare är det viktigt att upprätthålla stilvariation i språket om finlandssvenskan ska bestå som ett språk som kan användas också offentligt.

Ditt val av stil signalerar mycket till lyssnarna: vad de lyssnar till (nyheter, underhållning, information och så vidare), vilken effekt du som talare vill skapa, hur du ser på dig själv och på dina lyssnare och så vidare.

Därför är det viktigt att vi övar på att bredda vårt stilregister och smaka på olika stilnivåer, så att vi kan anpassa oss till olika talsituationer. Främst är det väl övning i att använda de högre stilregistren som kan behövas.

Många som värjer sig mot att säga inte, skulle, pappret, tre, fööretag och så vidare i stället för int, sku, pappre, tri och företag (kort ö-uttal), i de situationer där det kan vara påkallat, motiverar det med att det känns så fånigt och ovant.

Men om du använder den högre stilvarianten i åtminstone någon situation utanför studion, blir det ofta lättare att växla upp till den stilen i programsituationen. Kanske du kan öva på veckomötet, på banken, då du ringer till skatteverket?

Fundera gärna på följande frågor:

• Vilken stilnivå ska jag hålla i mitt program?
• Vilka ord, uttryck, uttalsformer och så vidare påverkar stilnivån i mitt tal?
• Vad vill jag signalera till lyssnarna med mitt val av stil?
• Skapar mitt val av språklig stil den effekt jag vill uppnå?